Politikerna sår split när de borde samlas
LEDARE | Det kommer att krävas krafttag, långsiktighet och en och annan uppoffring för att läka samman Sverige. Men den integrationsdebatt vi håller på att få är inte bra för någon.
Ska det bli integrationsfrågan som till slut gör bostadspolitiken till en valfråga? Efter årets debatter i Almedalen är det mycket som talar för det. Men tyvärr är det inte alldeles självklart att det kommer att gagna saken. För när SD:s bostadspolitiska talesperson Mikael Eskilandersson, med spelad övertygelse, påstår att Socialdemokraterna vill genomföra en ”tvångsmässig befolkningsblandning” vet han själv att han pratar i nattmössan. Detsamma gäller för en normalt sansad person som finansminister Elisabeth Svantesson, när hon från Almedalsscenen hävdar att valet står mellan ”ökad frihet, villa och Volvo – eller tvångsförflyttningar från villa till betongförort”.
Och i all synnerhet när dessa frågor kopplas samman med de senaste decenniernas invandringspolitik
Enligt ett gammalt talesätt är dock de flesta människor klokare än vad de låter. Det gäller också för Svantesson och Eskilandersson. Således är de fullt medvetna om att djupare samhällsförändringar kräver att man också förändrar samhällsstrukturer. Det gäller inte minst när vi kommer till bostadspolitiken, samhällsplaneringen och stadsbyggnadspolitiken. Och i all synnerhet när dessa frågor kopplas samman med de senaste decenniernas invandringspolitik.
Kanske något överraskande kommer den hårdaste självkritiken från Socialdemokraterna, som av givna skäl bär ett tungt ansvar för rådande tillstånd. I rapporten ”Framväxten av parallellsamhällen – ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”, framtagen till partikongressen i maj skriver partiet: ”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”. I rapporten konstateras att EBO-lagstiftningen (rätten att fritt välja bosättningskommun) tillsammans med självförstärkande mekanismer i efterkrigstidens bostadspolitik lett till framväxten av parallellsamhällen med egna normsystem, värderingar och maktstrukturer – ankrade i klan, religion eller kriminalitet som livsstil.
För en tid behöver Sverige driva en restriktiv invandringspolitik
Den sociala och etniska segregationen kan lätt fångas i torra siffror. Av Sveriges två miljoner utrikes födda bor 500 000 i något av landets 61 så kallade ”utsatta områden”. I Rinkeby, med 16 000 invånare är 92 procent utrikes födda. Av dessa är 50 procent födda i Afrika. I Angered med 53 000 invånare talas 100 olika språk. 16 procent av befolkningen med utländsk bakgrund bor i utsatta områden, att jämföra med 1,9 procent svenskar. Alla som regelbundet följer denna sajt inser att segregationen cementeras av ekonomiska barriärer mellan ägt och hyrt boende, betongförorter med enbart hyresrätter, separerade från stadsdelar och villaområden med så gott som enbart bostadsrätter och egnahem. På detta det frivilliga skolvalet. Som norska forskare har påpekat avskaffade Sverige dessutom enhetsskolan och den allmänna värnplikten, när dessa verktyg som bäst behövdes.
Med solid fakta i ryggen inser alla, från höger till vänster, att det kommer att krävas krafttag, långsiktighet och en och annan uppoffring för att läka samman Sverige. En sak förefaller politikerna i stort sett vara ense om. För en tid behöver Sverige driva en restriktiv invandringspolitik. Det förefaller också finnas en bred enighet om vikten av självförsörjning, att satsa på svenska språket, värna det sekulära samhällets principer och att på bred front bekämpa kriminella nätverk. När det kommer till mer känsliga saker som skolan och boendet upphör dock samsynen.
I linje med detta synsätt har Hyresgästföreningen varit starka motståndare till att ombilda hyresrätter till bostadsrätt, även i socialt svaga områden
En aning intressant gäller det från båda håll. När Veidekke Bostad för några år sedan skulle bygga ett par punkthus med bostadsrätt i Högdalen i södra Stockholm möttes saken av häftigt motstånd från Hyresgästföreningen, Reclaim the city, Vänsterpartiet och tidningen ETC som beskrev projektet som uttryck för ”gentrifiering”, en medveten politisk undanträngning av ekonomiskt svagare grupper. I linje med detta synsätt har Hyresgästföreningen varit starka motståndare till att ombilda hyresrätter till bostadsrätt, även i socialt svaga områden.
Från borgerligt håll förefaller man inta motsvarande hållning. Gärna blandad bebyggelse men inte här, där våra väljargrupper dominerar. Alltså flörtar man oblygt med Nimbyrörelsen, när en projektutvecklare vill köpa upp en grupp villatomter för att förtäta med ett par stadsvillor eller ett flerfamiljshus med hyresrätt. Undantaget i den borgerliga kören, i varje fall än så länge, utgörs av Liberalerna som i sitt bostadspolitiska program (”Förortslyftet”) förordar blandade upplåtelseformer och behovsbostäder för socialt och ekonomiskt svaga.
Måtte vi slippa en valdebatt som grumlar perspektiven och sår split där politiker från höger till vänster istället borde samlas
På ett djupare plan inser dock alla att social och kulturell integration kräver att murar rivs och att dörrar öppnas. Det gäller särskilt för dem som befinner sig längst ned på samhällsstegen. Alltså behöver politiska partier men även intresseorganisationer vara öppna för att ompröva heliga principer. Det innebär en öppenhet för att köpa in fastigheter i priviligierade områden och erbjuda hyresrätter efter behovskriterier. Det kräver en öppenhet för att riva nedslitna hus, att ombilda hyresrätter till ägt och att kompletteringsbebygga med radhus och villor, sannolikt med offentliga subventioner. Vad det ytterst handlar om är att erbjuda möjligheter, för vissa att göra en bostadskarriär där man redan bor, för andra att bosätta sig där vanliga ”svennar” dominerar.
Eller som kolumnisten Johanna Frändén summerade saken i DN den 27 juni: ”Gravt segregerade och ekonomiskt ojämlika områden skapar social oro och problem som till slut också når de välbärgade. Vi lever i ett samhälle, oavsett om vi vill det eller inte”. Måtte vi slippa en valdebatt som grumlar perspektiven och sår split där politiker från höger till vänster istället borde samlas.